Grindstolpens Vittnesbörd

Ännu långt in på 1900-talet stod en illa bränd gråsvart och delvis förkolnad grindstolpe kvar uppe i Öster Hästbo by, just där en väg tar av söderut åt Söräng. Den var väl ingen prydnad för byn, men betraktades ändå med vördnad och ingen kunde tänka sig att ta bort den. Ty den var en sällsam kvarleva från gamla byns dagar, en ensam brandskadad gengångare från den stora branden den 1 september 1812, då Österbyn utplånades. För varje ny generation bybor som kom, fick den på sitt sätt åskådliggöra och illustrera vad som en gång timade här, och därmed föra traditionen vidare.

Brandfaran var alltid den stora busen i de gamla klungbyarnas hopträngda kvarter. Byn ”Stora Wall” som på sin tid låg på den höga backen öster om nuvarande Wall, förstördes av eld och återuppbyggdes nere vid ån som försäkring mot en upprepning. Hoo by, som dock låg invid ån, drabbades det oaktat av samma öde en natt i december 1768, och Solberga har en gång förintats på samma sätt. Det hände natten mellan 6 och 7 januari, 1820. Många skadades av den överraskande branden, och hela bybefolkningen blev husvill mitt i smällkalla snövintern och fick stuvas in hos grannarna Särsta, Fors och Berg. Budskapet om denna ödeläggelse gick vida omkring och bidrag till hjälp åt de drabbade flöt in från hela landet.

Men den här eldsvådan, som grindstolpen i Öster Hästbo är ett stumt vittnesbörd om, hände mitt på dagen, i slutet av sommaren och fick sitt svåra, häftiga förlopp till följd av vattenbrist, samt en stark nordvästlig blåst.

Byn låg vid den tiden, liksom till stor del också nu, på sin höga kulle, cirka 200 meter från Bysjön. Sedan sjön numera sänkts ett par gånger är avståndet dit nästan dubbelt. Ty Bysjön kan i våra dagar liknas vid en stackars krympling efter de obarmhärtiga operationer den utsatts för. I sitt stympade skick är den knappt mer än ett 500 meter långt kärr, jämfört med den dubbla ytan öppet vatten den ägde i sitt ursprungliga tillstånd.

Och landsvägsbron som i vår tid ligger 200 meter från sjön hade då endast 75 meter till stranden. Bron själv, som avsynades den 26 februari 1765 efter en ombyggnad, omtalas därvid ha varit hela 81 alnar, som är 48 meter, lång, därav dock 35 alnar bestående av sten slaggvarp och grus på östra sidan, och 20 alnar dito på västra. Brobyggnaden av trä över öppet vatten i ån, var emellertid ej mindre än 26 alnar, som är 16 meter, lång, det vill säga fyra gånger så lång som nuvarande. Bron hade kostat byn och de deltagande byarna, 561 Daler kopparmynt.

Öster Hästbo bestod av, Bergsmän, bönder och landbönder i den egentliga byn. Tre soldater och några andra ”Utanvids”, hade sin vistelse längre uppåt skogen, vilket var deras lycka den här gången då elden kom lös. Även Hemmansgårdarna Nr 1 och Nr 2 som låg bortefter Spjutängsvägen, 150 meter från grannarna, och på sidan om vindriktningen, undgick lågorna, men hettan var outhärdlig, berättades det, och faran för antändning sades hela tiden ha varit överhängande också för dessa.

Det här var före Laga Skiftet och hela byalaget måste alltid följas åt vid slåtter och skörd, på de uppspaltade åkerstyckena, som var indelade i tegar, för att ej trampa ner varandras tegar. Så också nu den här första dagen i september 1812. Endast Cathrina Nilsdotter husmodern på Öster Hästbo Nr 5 ”Ol Jons”, var hemma kvar i byn, sysselsatt med att koka enbärsdricka. När detta var färdigt, silat och upptappat i kannan, sopade hon ihop glöden på spishällen med grankvasten och täckte sedan med aska. Kvasten sade hon sig ha lagt ifrån sig under den upp och nedvända grytan i spisen.

Hon hörde hur blåsten dånade uppe i ”Skruven”, kastade därvid en ängslig blick omkring sig i stugan, men allt var som det skulle. Och så knöt hon till sist på sig halsduken, tog sin dricksstånka och gav sig i väg, ut till skördefolket.

Men hon kände sig alltjämt orolig, tittade som oftast uppåt byn, och – vad var det? Hon trodde knappt sina ögon, nu rökte det ur skorstenen hemma. Hon skrek till, släppte arbetet och sprang.

Leendet som lekte på de övrigas läppar, stelnade och försvann då de såg röken, som skrämt Cathrina, svartna som en soteld. Nu kastade också de liar och upptagskrokar och sprang, liksom hon. Men det var redan för sent, halvvägs såg de hur fönstren hos ”Ol Jons” slungades ut som av en explosion och hur nu den Röda hanen i svartan rök och flaxande lågor vältrade fram ur öppningarna och sopade som en vinande kvast mot granngården Nr 4 ”Erikas”, där den strax slog klorna i ett värnlöst byte.

Bud skickades åt byarna, folk kom springande med ämbar och yxor, kedja skulle bildas ner till sjön, men det blev alltför långt mellan länkarna. Karlar och kvinnfolk sprang mellan varandra med ämbaren, som var halvtomma när de nådde fram. Allt föreföll meningslöst och tidsödande.

 Först om en timme nådde budet väktaren och ringaren vid Torsåkers Kyrka. Men han hade redan sett den bolmande röken och snart hördes klockornas skrämmande klämtning, åter och åter, tre slag på Lillklockan, två på Storklockan. Allting stannade av, alla lyssnade, räknade och visste vart de skulle springa, elden var lös i Hästbo.

Men bara de allra närmaste byarna nåddes dock av budet. I tid ! Ja, i tid att få bevittna det ohyggligt snabba skådespelet, men utan möjlighet att just kunna göra något åt det. Den nordvästliga stormen svepte elden med sig från Nr 5 där den börjat, och antände nästan samtidigt hela byklungan. Fönster klirrade och sprang sönder, tak störtade in, timmerväggar bågnade och föll. Brandredskap saknades, sjön låg för långt ifrån och byns tre brunnar befann sig mitt i eldhavet. Ja det var den bistra verkligheten.

Det återstod knappt annat att göra än att hjälplöst se på eldstormen sedan man sökt bärga vad bärgas kunde av gångkläder och husgerådssaker. Under detta räddningsarbete som även innefattade fähus och svinstiornas innevånare, ådrog sig många svåra brännskador. Jacob Jonsson vid ”Ol Jons”, så stora att han avled dagen efter den 2 september.

Här berättas att allt var över på en timme. 150-160 byggnader, stora och små, stugor och stall, fähus och härbren, bodar och hemlighus, fårfäjsen, svinstior, trösklador, redskapslider, källare, kläder, husgeråd, livsmedel och årsväxt, allt strök med på en enda röd timme i de drabbades åsyn. Av hela byklungan återstod de rykande askhögarna, en skara spruckna skorstensmurar och en svartbränd grindstolpe.

Tur i olyckan var att största delen av boskapen befann sig i fäbodarna, och de få hemmavarande kreaturen, mest var ute i hagarna på bete. Några får, getter och svin, fann dock sin död i lågorna.

Att branden tagit sin början hos Nr 5, fanns intet tvivel om, men hur den uppstått, och var skulden skulle läggas, blev aldrig riktigt klarlagt. Förhör anställdes, misstankar lurade nog på den olyckliga Cathrina Nilsdotter, som med edgång måste värja sig. Det kunde ju ha varit soteld, och någon rättegång ledde inte undersökningen till.

Byn var ansluten till Gestriklands Brandstodsförening, stiftad 16 juli 1751, och fick efter ansökan och skadornas värdering, efter hand ersättning med brandstodsmedel, en ersättning som dock med 20 % understeg värderingssiffrorna.

Om skadornas omfattning vid eldsvådan, förhör om uppkomst, värdering och ersättning, och så vidare, handlar tingsprotokollet av den 8 december, som återges här i utdrag. Enligt syneinstrumentet omfattades inte alla byggnader, då små bodar och dylikt utelämnats.

Utdrag från Häradsrätten, vid Laga Höstetinget med Ovansjö, Torsåker och Årsunda Socknar, uti Tingshuset den 8 december 1812.

Sedan hos undertecknad domhafvande, Landbonden Lars Hansson Nr 3, Landbonden Lars Hansson Nr 4, Bergsmansänkan Cathrina Nilsdotter Nr 5, Landbonden Erik Jönsson Nr 6, Bergsmannen Jon Jönsson Nr Sub 6, Landbonden Olof Persson Nr 7, Landbonden Per Persson Nr 8, Landbonden Lars Larsson Nr 9, Bergsmannen Per Persson Nr 10, Bergsmannen Lars Olsson Nr 11, Bergsmannen Olof Olsson Nr 12, Bergsmannen Olof Andersson Nr Sub 12 och Bergsmannen Erik Jonsson Nr 13, alla i Öster Hästbo by, Torsåkers Socken, inkommit med ansökan, för att erhålla ersättning , för den eldskada de fick den 1 september 1812.